emyr

Livet är något man borde vara rädd om, man har ju bara ett. Alla föds, lycka uppstår, ett nytt litet liv har kommit till jorden. Man döps, blir älskad och avgudad av sina föräldrar. Växer upp, lär sig nya saker varje dag, allt är spännande. Man blir ledsen när man inte får en glass i affärer, ett barns bekymmer, att inte få sin vilja igenom. På så sätt lär man sig att livet inte är så enkelt, man måste kämpa för sitt levebröd och man måste ge för att kunna få. Bevisa för andra hur duktig och självständig man är och att man klarar göra saker på egen hand. Många växer upp i storfamiljer, men de flesta i mindre skala. Några växer upp med sina föräldrar, andra har inga, dom hamnar utanför spelbrickan, livet. Dom får det oftast tufft och hårt och får kämpa mer för att få bli älskad och behövd. Många växer upp utan minsta oro och behöver inte göra mycket för att få saker att flyta på, andra får aldrig saker att flyta. Många lever idag som ovetande, lyckade människor medan andra hatar livet mer än någonsin. Man blir girig av att bli äldre, man uppskattar inte småsaker som glass längre, man kräver mer av livet och mer utav sig själv. Andra har slutat tro på livet medan andra lyckas få dagarna att rulla. Många uppskattar livet, andra inte. Vi är så olika vi människor, vi är inte skapta för att förstå den andre människan, vi är skapta för att finnas för den andre, men vi kan aldrig kräva av någon att dem ska förstå.

Själv tog jag den hårda vägen, det går inte en dag förrän jag tänker på allt som livet har gett mig, hur mycket jag hatat det, hatat att leva i detta samhälle. Kommer inte ihåg hur många gånger jag suttit beredd på att offra mitt liv, hur många sömnlösa nätter jag legat och gråtit mig till söms, tänkt att det inte finns någon utväg. Dem som offrar är så svaga att de inte längre har hoppet kvar, andra försöker ändå. Jag såg ljuset någonstans, det har jag alltid gjort och det är jag stolt över. Jag önskar ingen annan mitt liv och det jag gått igenom, jag önskar dem det motsatta. Ångest och dysterhet återkommer ständigt i min vardag. Vart är min fasta punkt, när ska jag slå mig till ro? Vem ska älska mig livet ut? Vem ska vara med mig vid altaret och vem ska ge mig barn? Jag är visserligen bara 23, måste tänka att det finns andra som har det värre, men med tanke på hur mitt liv har varit, kan jag inte annat än att känna mig gammal och vis. Ångest av alla tankar som ständigt dyker upp. En del människor har hela livet framför sig men uppskattar det inte och gör inget åt de, gräver ner sig en grop och vägrar klättra upp igen. En del har aldrig behövt gräva, inte behövts och en del vet inte vad det är jag pratar om här. Men sådant är livet, alla är vi olika, men vi har alla ett mål med livet och det är att leva det och jag tror innerst inne att alla människor som har det jobbigt någon gång kommer till insikt med hur viktigt det är att följa sitt hjärta, omringa sig med folk man trivs med, bli älskad och behövd. Annars hade vi inte levt!