emyr

Första inlägget i Februari, har inte orkat skriva tidigare. Haft så himla mycket på sistone att jag knappt kommer ihåg vad. Småland hela förra veckan, skönt och rogivande att bara komma ifrån ett tag, hälsa på släkt och vänner och få nytt bränsle i tanken. Men bränslet höll inte i sig så länge, soppatorsk och idétorka. Ha varit allt för mycket tankar som snurrat i mitt lilla huvud senaste tiden, tankar som livet och vilka vägar som man ska gå. När jag kliver in hos mormor i hennes lilla lägenhet på serviceboendet känner jag mig med ens sorglig och bekymrad, inte gör hon det lättare genom att tala om att nu vill hon inte leva längre, vad ska man säga? Vad ska man göra? Också en sak jag tänkt mycket på, försökt förtränga och glömma. Men de är inte så enkelt. Jag älskar min lilla mormor, hon som alltid funnits till för mig och alltid ställt upp, min andra ”mamma” kan man säga. Denna lilla tant med så mycket glädje och med ett stort hjärta av guld, tror inte de finns så snälla människor och dem som finns är verkligen unika, hon är absolut en av dem. Och den dagen hon somnar in för gott kommer jag att rista in hennes bröllopsfoto på axeln, hon kommer alltid att finnas med mig. Även om jag är så dålig på att höra av mej, tänker jag på henne varje dag och när något händer henne, så enkelt som en förkylning så kan vad som helst hända, hon fyller ju trots allt 89 i år.

Beslutade mig för att säga upp lägenheten med utflyttning den 31:a april. Jag orka inte ha det så här längre, jag mår dåligt och vi mår dåligt, allt går åt helvete, de måste bli en förändring nu. Man får ta en dag i taget och hoppas på de bästa, försöka att se en klarhet och förändra de som går att förändra helt enkelt, fungerar det inte så gör det inte. NU ha jag tagit de första steget och det måste verkligen bli bra detta. Man lever bara en gång, jag är ung och nu måste jag börja leva på allvar, ta ansvaret att inse att saker inte alltid kommer att vara som dom är och att vill man åstadkomma något i livet måste man offrfa vissa bitar, bla mitt själviska egocentriska tankesätt och min ovilja att låta mig förändras och börja leva på allvar.

Jag ha varit dum många gånger och trott att livet bara går ut på en sak, att ta skit för att inse att man lever, men nu ha jag vänt på de. Nu är jag mänsklig och även om jag inte fäller tårar eller lyssnar på sorglig musik ha jag ett vackert pokerface att tacka för det. Många vänner som finns där och ställer upp, tack för att ni finns till. Andra får tro vad de vill men för att klargöra för en viss person att du är ändå du och de kan ingen förändra men du måste inse en sak med mig, att jag är en fri själ som inte går att tämja. Tycker om dig det vet du så väl. Jag ha varit med om både gott och ont och tagit livets hårda väg, alltid stått i vägen för andra eller för mig själv utan att inse vad problemet ligger. Så vill jag inte blockera mig själv, så vill jag heller inte blockera andra. Och det är precis vad jag gör, blockar!