emyr

April-09

Oj vad lätt man halka efter när man inte skriver på ett tag, det är nästan så man glömmer bort att man har en blogg. Har heller inte orkat skriva så mycket när sanningen väl ska fram. Klockan tickar och tiden går så otroligt fort ibland, man hinner inte med alla gånger och jag som bara låter livet flyta och just nu är inne i en hyperperiod av stress, bråk och vidskepliga ögonblick. Jag tänker ”Orka jag ens leva” men de gör jag, tror jag. Jag vill ju det och jag vill så himla mycket många gånger även om de aldrig blir så.

Ha väl hänt en del, mestadels psykiskt som vanligt, jag är inte deppad, tror ja. Snarare förvirrad och flyts samman av två svetsade spindelväv till nästa korsväg och kan inte välja, om det ändå vore en rondell, så man kunde skippa högerregler och bara köra och se vad som händer. Våga inte riktigt släppa den bit i mig själv som säger, låt de vara. Men jag slits utav de och jag tänker för mycket. Har försökt sysselsätta mig med kul folk och sena nätter, blandat med sega dagar och neddämpad hungerkänsla. Vill inte ta itu med saker, vill gömma mig. Jobbet ringer och ber mig jobba och jag tar de jag får, men kan inte sova om nätterna, kan och orka inte försöka heller. Tänk om man missa något. Sammanlagt sovit 22 timmar denna veckan, det är lite.

Lönen är något positivt, men på tok för mycket räkningar. Orka inte tänka på de men ha tagit itu med att nu, varit duktig och får leva efter de. Jobbat ganska lite senaste 2 veckorna, men skönt också för då får man tid för annat. Men jag känner mig ändå kass inombords, söndertrasad och förstörd. Vart tog lilla mej vägen? Vart tog allt de där som var så bra vägen? Varför kunde man inte tänka längre än så här för? Jag är en söndertrasad själ i ett tomt skal med ett perfekt pokerface. Jag spelar spelet att vara glad och att vilja försöka, jag spela positiv till förändringar och till livet, men sanningen är nog den att jag orka inte vara den jag är just nu. Jag orka inte försöka vara som den person jag vet att jag innerst inne är. Ha blivit kall och rå på insidan, vill inte ge andra den synen. Jag vill inte vara sådan!

Nu kommer jag i alla fall att vara ännu mera sysselsatt då jag åker till Småland imorgon, men jag skulle egentligen tagit mig råd att köpt en ordentlig bil, men så länge de bilar man har går får man ta de. Blir jag stående så blir jag, arg och besviken på allt och alla och rosenrasande men iväg de ska jag i vilket fall. Idag vet jag inte vad som händer, vet vad jag vill göra men tror inte de blir så. En speciell tanke bara!

Sanna & Elin

Sanna

Jag

Lilla Moa

Nu har jag haft det riktigt härligt de senaste dagarna, varit lite ”ledig” eller vad säger man. Även om de ringde och ville jag skulle jobba så har jag inte kunnat för jag haft saker planerade och de måste man väl få ha någon gång. Bestämde ha en tjejkväll i lördags. Riktigt trevligt och måste absolut göras om. Började med några glas vin och rock´n roll hemma hos mej sen bar de vidare mot stan med utgång på Liljan i Borlänge Har aldrig varit dit men riktigt trevlig stämning och bra musik. Men lyckades supa bort min kära väst som jag har lite ångest över dessvärre. Får se om jag lyckas hitta en ny på Ullared eller nåt. Blev ganska sent, gick i säng framåt halv 6 och lilla Sanna satt och sjöng i vårat kök på golvet, ha ha

I söndags åkte jag till stallet och red en runda, ganska jobbigt och tungt i huvudet men det underlättade att hästen var minst lika seg som jag, ha ha.

Idag ha jag varit med Elin, hon ha sovit över en sväng och sen åkte jag till henne och hjälpte hennes mamma upp med en tv, slutade med att teven var så tung så vi fick dra den med en pulka

Vi föds som små, små varelser, för oss kostar de ingenting att pluppa ut genom ett litet hål bakom ändan och skrika och gråta. Men för mödrar och fadrar är vi dyrbara varelser, vi växer snabbt och blir stora och ska ha mat, kläder leksaker och massa massa annat. När vi blir äldre, blir de allt mindre av de goda och mer utav allt annat så som dyra elräkningar. Fick nyss en själv på 4500 kr. Det är inte klokt, och inte nog på de har vi samma summa i hyra också, alltså 4500+4500 = 9000 kr. För jävligt, och ändå så har man ibland frusit, inte för att det inte är varmt inne men när det är -35 utomhus så är det lik förbannat kallt inne och så här dyrt, har man ens råd att leva livet, man fick de gratis men sen måste man betala för det.

Tänk om man kunde få allting betalt, okej man kan jobba och så, men tänk om man ändå kunde få bo gratis och betala för det som man använder istället, då kanske 4500 i el inte är så dyrt. Drömma går ju alltid att göra, man får nog se de mindre som ett problem och mer som en verklighet för det är verkligen vad det är, en dyr verklighet vi lever i. Nu får man väl en smaskig lön, men herregud, ändå drar man på sig mer, så frågan är hur mycket av den här lönen man får unna sig av? Kanske nån hundring? Funderar starkt på att bygga en koja, eller köpa en van att bo i eller varför inte en husbil. Enda pjuxet är väl att man ska ha någonstans att stå med husbilen också, men egentligen kan man ju bo vart som helst, bara man betala för lite el och lite uppehåll? Kankse har jag fel, men tanken har slagit mig. Idag bor jag i Madrid och imorgon i Uddevalla eller kanske i prag, ha ha. Häftigt! Jag och min husbil och karl och hundarna, helt perfekt, ett bra team och sen kan man ju göra som i Kalle anka på julafton. Bygga en stor solfjäder som man sätter på taket på husbilen och fäller ut så blir de en fin utsikt, även i den kallaste vintern hemma i Sverige

Dagarna går framåt i alla fall, jag ska inte gnälla på det och jag ska inte gnälla på att jag har jobb om dagarna, men jag är trött i hela kroppen. En natt hit och en natt dit, en dag hit och kanske något dygn dit. Och att aldrig veta hur mycket och när de blir av. Ska man kunna planera, ska man kunna klara sig ekonomiskt, ingen som vet. Jag tar det jag får och ser glad ut men usch visst är de tråkigt och jobbigt att vara vikarie. Alla andra verka få fast anställning hit och dit men jag verka aldrig få det, spelar ingen roll hur mycket man ställer upp på ett företag eller hur mycket man anstränger sig för att visa framfötterna, i slutändan är det alltid någon annan som går före. Men jag är nog allmänt en ganska gnällig människa och jag tror nog aldrig jag blir riktigt nöjd med saker, antingen är de för dåligt betalt eller också något annat, i detta fallet handlar de nog mer om turen att få veta hur trygg man kan vara och om man kan slappna av. Rätt som det är kanske man får gå, stå där ensam och lämnad.

Har fortfarande tankarna riktade någon annanstans och jag vill extremt mycket med livet. Men att vänta, det är något jag verkligen inte klarar av. Helst skulle man anlita en spådam som kunde tala om hela framtiden för mig, men om det inte skulle vara positivt och kanske något hemskt, vad har man då att längta till? Kanske skulle drabbas av någon sjukdom, vad som. Cancer, MS eller Diabetes. Har funderat på tanken hur säker man är egentligen och hur länge man skulle leva. Jag som arbetar med människor och ser hur deras sjukdomar vidareutvecklas. Vad ska de bli av mig och vad skulle jag gjort i liknande situationer. Jag vill nog säkerligen inte veta svaret och förhoppningsvis slipper jag hamna där, men man går ju ändå i tankarna. Och innan dess vill man ju få ut så mycket av livet och känna mening med det.

Nu framöver ser inte jobben så ljusa ut för mig, man vet ju aldrig heller. Idag ha jag jobbat dagspass, igår var jag ledig men sluta kl 08 på morgonen, var då och handla lite av de nödvändigaste så nu är pengarna slut. Har heller inte råd att gå till gynmottagningen som jag ha tid hos på måndag kl. 14. De ska ta cellprov för att kolla livmodercancer eller vad de va för nåt. De skulle tydligen vara något alla ungdomar är bokade till för ett prov men eftersom jag inte ha de ynka kronorna som de kostar så får jag avboka tiden i hopp om att de har en annan näst nästa vecka. Imorgon jobbar jag dygnet med start 07.30. Tanken på att jobba är ganska seg och de enda jag just nu känner för är att ligga kvar i sängen imorgon bitti länge, väldigt länge och sträcka på sig och äta rejält med frukost, för det är det absolut bästa som finns, en rejäl frukost så man orkar med dagen.

Jämt ska de krångla för mej, jämt. Inget flyt, bara trubbel. Men måste ju säga att vissa saker drar fördelar jämt fördelat med nackdelar med sig på vägen. Jag ha inte ork att ta itu med allt men mycket ha jag gått igenom och mycket arbetar jag på. Det här med datorer tex. Virus, dåliga dagar, sega dagar, trötta dagar, problem och dåligt minne. Kanske känns igen igenom karlar som ungefär har samma symptom. Likväl som bilarna, dessa bilar och dess teknik jag inte begriper mig på, när man behöver dem finns dem inte där, inte anträffbara. Bara tjuriga och sega, kalla och frostiga. Där har vi väl benämningen karlar i samma kategori. Och sen det här med arbete, att aldrig veta i förväg hur mycket jobb man får och hur mycket pengar man har varje månad. Kanske inte riktigt stämmer in på samma kategori men ännu en irritation som berör mig till råga.

De ringde nyss och gav mig fler timmar, tack och lov Januari räddad och pengar i feb. Alltid något, och mer lär de säkert bli men just för stunden i samma ögonblick de ringde och sa att de måste skära in på arbete träffade det verkligen prick rätt in. Så eftersom månaden är räddad och likväl feb så kan jag då unna mig att laga bilen, eller bokstavligt införskaffa en ny. Blir också en resa till Ullared med lillsyrran Gabbi. Det har jag då förtjänat!

Så för en sekund och kanske en dag nu då ska jag försöka se lite positivt igen. Men jag vågar inte ropa hej förräns jag kommit över bäcken, eller är de ån??

Välkommen till 2010 och alla dess nya möjligheter som förväntas utav detta kommande år. Tjena säger jag, mitt år har då inte börjat något bra alls. Igår kväll ringde chefen och tala om att det inte fungerar med en brukare, för jag inte kan laga lutfisk eller baka kakor efter ett visst recept. Men chefen sa att det är inget att bry sig om för det är inte första gången det händer. Min första reaktion, fy fan vad falska folk kan vara verkligen. Sista passet jag jobbade hos brukaren så sa dom att det är tur de finns dem som är unga och ambitiösa och ställer upp och jobbar, jo jag tackar jag. De kan dra åt helvete, inte ska jag bry mig om det heller, de finns ju fler ställen men inte nog på de ska en annan brukare gå och dö och ett annat stället jag vill arbeta på blir då fullsatt av de personalen. Varför ska de vara där när jag ha varit där mer och vet hur de fungerar, de vill ha mig tillbaka där dessutom, men nej absolut inte.

Varför ska allting drabba mig hela tiden, kan jag inte för en gång skull få jobba en månad ens en gång förrän de ska gå åt helvete med allting?? När jag talar med min moder om detta förstår hon inget som vanligt, men hon har alltid varit så egocentrisk och inte brytt sig om någon annan än sig själv, och så kommer det alltid att vara. Hon levde ensam med mig i 18 år men var hon en duglig moder då? Nej, det har hon aldrig varit, för bekväm och vet hon att någon annan kan göra det hon slipper göra så är hon glad, hon är för trött, orka inte, vill inte. Och tyvärr har jag blivit likadan och hon gnäller på mig, jämt. Alltid mitt fel, aldrig hennes. Men det är ju ändå hon som föräldrer som ska vara en hjälpande hand, men den handen ha aldrig varit där. Tyvärr så kommer det alltid att vara så, visst ska man älska sina föräldrar, men de gör jag inte, tyvärr. Jag kommer aldrig att göra det.

Vill bara dra långt åt helvete, så långt det bara går och skita i allt, då ha man en anledning för att inte återvända. Mitt liv just nu tog en vändning, trodde den var bra men de bevisade motsatsen. Jag har redan flyttat 50 mil och jag skulle vara beredd att göra det igen om så krävs, komma långt, långt bort utom allt folk och totalt försvinna ifrån uppmärksamhetens centrum. Vara fri från folk och från allt gammalt. Det går aldrig att fly från saker som hänt men de går att börja om, och ska jag göra det ska jag vara ensam och ta ett steg i taget.

Detta var min början på 2010!