emyr

Har haft en likande dröm ett tag nu och den skrämmer mig, vad betyder den? Vad vill den?

Trillar, kastas tillbaka in i verklighetens gömma.Trillar in i mig själv och mina tankar, trillar likt en duns i marken. Slår i huvudet och sänker sakta händerna ovanför huvudet sakta ner mot marken. Trillar mot en sanning som inte är likt någonting annat här i världen. Springer genom natten mot en liten liten ljusstrimma, men sakta trillar jag ner mot en svart grop, in i den mörkaste tunneln och där ligger jag gömd och ingen, ingen kommer för att hjälpa mig upp. Jag blir bortglömd, ruttnar och stinker. Trillar ner ännu djupare och själen delas på mitten, jag har glömt hur det är. Glömt hur det är att leva och hur det känns att vara den där ende i mig själv. NU har jag trillat, nu finns jag inte längre kvar, jag förblir bortglömd och borta.

Det är inte roligt att vakna på morgonen och inse att man faktiskt lever ena stunden och är död nästa. Man blir deppig och gömmer sig inom sitt skal. Jag är kräfta och detta är så likt en kräfta det bara kan komma, känslig, sinnesdjup och svagt rädd för förändringar i livet. Känner mig svag emellanåt fast jag intalar mig själv att jag är starkare än någon annan, ingen trampar och klampar på mig, ingen säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska tänka. Men sanningen är den att jag lätt trillar och jag har svårt att komma upp igen, även om det verkar som att jag lätt för det.

Bortom allt detta finns det ju en sanning någonstans och ett liv i detta nuet men jag är bara så trött på allt just nu, vet inte om det har med hösten att göra men jag känner mig både deppig och uttråkad på allting och jag känner inte mig beredd i att kasta linan riktigt ännu och ge mig ut på äventyr. Jag vågar inte ta steget och det är det som gör mig svag och förbannad samtidigt. Har svårt att prata om det därför skriver jag, har svårt för mig själv och vad jag vill åstadkomma. Kanske beror de på att jag mestadels sitter hemma i min ensamhet och tänker alldeles för mycket på saker här i livet fast jag borde vara där ute och se verkligheten istället. Sluta gömma mig och bara leva och må bra. Men det är inte lätt att ta de steget ensam och det är verkligen inte lätt att nå dit man vill när man spärrar sig själv. Jag har trillat tillbaka till gamla mönster och de där positiva ser just nu ut att vara långt borta från min synvinkel.